tisdag 5 maj 2009

Bild lånad från Aftonbladet


Från glädje till sorg!! Jag har blivit så starkt berörd av en liten pojkes liv och bortfall...ja tragiskt men sant. Jag hörde om det först när föräldrarna bett om att få vårda sin son i hemmet den sista tiden, då vi bor i samma kommun och det var uppslag både lokalt och nationellt i media. Lilla Victor 1,5 år gammal fick tyvärr ej vårdas hemma då vår kommun ej har något sådant avtal om att få hemsjukvård för de som är under 18 år och familjen önskade att han skulle få somna in i sin hemmiljö. Det blev aldrig så för Victor tyvärr och Idag när jag satt framför tvn sändes Sjukhuset på kanal 3 där vi fick följa lilla Victors kamp i ett första avsnitt då man fortfarande trodde det skulle gå bra för den lille.
Å mina tårar rann ned för min kind, så oerhört sorgligt att ett litet liv släcks alldeles för tidigt.
Mina tankar går till Victors familj och deras kamp för sin lille kämpe . Gå gärna in och läs familjens blogg: http://denstarkastestjarnan.blogg.se

Ett litet tråkigt inlägg, men så viktigt dock...eller hur??!

Gokväll Alla Vänner, ta hand om Er!!

Katarina


5 kommentarer:

Katta sa...

ja usch vad sorgligt, klart man känner med dem. Man får vara glad att ens barn är friska, såg så mycket sorgligt när jag var inne med min son på barnsjukhuset i över en vecka förra året.Är så glad att han är frisk nu. Kram Katta

Nina sa...

usch sådant är så sorgligt ! Men det ger en perspektiv på ens eget gnäll... man har det bra !

kram på dig!

Viola sa...

Visst blir man berörd, både arg och ledsen, verkligne blandade känslor, kram och visst var det en härlig söndag...

Elisabeth, anyhow.se sa...

Det är outsägligt sorgligt.
Då vi haft den stora lyckan att utöver vår dotter fått två söner som gett oss så innerligt mycket men som inte har fått leva vidare så gör det ont när jag lite i hjärtat kan känna deras förtvivlade sorg efter den orättvisa & inhumana stelbenta behandlingen!
Kärlek till alla små snuttisar som inte får leva vidare!
Fint inlägg du söta!

Sjabbig men chic sa...

Ja, fy vad orättvist. Stackars, stackars föräldrar. Det går knappt att tänka på det.

Kram Lisa